Ett livsavgörande möte - en intervju med Christina Olofson
Det var hösten 1997 som filmkonsulenten Reidar Jönsson presenterade Christina Olofson och manusförfattaren Soni Jörgensen för varandra.
– Det som intresserade mig redan första gången jag läste Sonis manus var det spännande mötet, säger Christina Olofson.
– Lukas och Marja är två envisa och litet taggiga människor som mot sin vilja möts. I detta påtvingade möte händer någonting. Båda upplever något som får stor betydelse för dem. Särskilt viktigt tror jag att det är för Lukas. Han möter plötsligt en människa som ser honom och kan för första gången inte glida förbi det som händer. Han är van att det inte ställs några större krav på honom och att han inte behöver ta ansvar för det han gör. Här möter han en människa som tar honom på allvar och visar respekt, men som också vill bli respekterad själv.
– Marja å sin sida har levt det liv hon valt, gjort sina resor och kommit till insikt om en hel del. Det är en stark person, kanske för stark. Hon är mycket målinriktad, van att gå på och genomföra det hon en gång bestämt. Då kan det ofta bli så att man inte förmår öppna sig och ta in något nytt. Hon har stängt om sig, litet för mycket. Lukas lyckas bryta igenom detta. Hon överraskas av att möta en man som tvingar henne till en större öppenhet.
Intrikat samspel
Samspelet mellan Lukas och Marja har många vändpunkter i filmen. Det finns ett par scener som tydligt visar Lukas ambivalens i förhållandet till Marja. En natt kommer hon inte hem och han är mot sin vilja orolig. När hon väl kommer vet han inte riktigt hur han ska släppa fram alla känslor. Den mycket mänskliga lösningen blir att skälla på hennes sätt att klämma ur tandkrämstuben. I en annan scen ber hon om hans hjälp mot kompisen Greger (grälet gäller ett spritkök båda vill ha), men Lukas sviker henne. Det är en skakande och grym scen.
– Man kan se den scenen på olika sätt, säger Christina Olofson. Dels har hon kastat ut honom ur lägenheten, dels finns det fortfarande ett trots kvar hos honom, dels är han osäker inför kompisarna. Men visst är det en riktig judaskyss.
– Men här händer också något med Lukas. För första gången i sitt liv kan han inte bara rycka på axlarna och gå vidare. Det som skett berör honom och får honom att vilja göra något för en annan människa.
Lukas, som skriver in Marjas memoarer i datorn, vet att hennes far säger sig ha gjort en ristning i ett träd på Gotska Sandön. Han vill nu hjälpa henne ut dit för att få bekräftelse.
– Han fascineras av hennes berättelse, men har också en känsla för henne. Lukas är en mycket kluven person. Han måste ta ställning här. Hennes projekt blir också en spegling av hans egna drömmar och Lukas måste bestämma sig för hur mycket han tar dessa på allvar och om han ska göra något av dem. Här får han en möjlighet att göra något för en annan människa och jag tror att det får en enorm betydelse för honom som kommer att sätta spår i hans personlighet för resten av livet. Att göra något för någon annan kan stärka dig själv också. Jag tror inte att han har några andra avsikter än att hjälpa henne.
– Resan blir en kärlekshandling. Jag tycker att det är bra om åskådaren upplever att det finns attraktion och spänning mellan dem, det vill jag ska gå fram.
Harriet Andersson självskriven
Marja spelas av Harriet Andersson och Lukas av Stefan Norrthon.
– Redan när jag läste manus första gången såg jag Harriet framför mig, säger Christina Olofson. Jag förknippade henne så starkt med Marja att det inte kunde ha blivit en film med någon annan. Tack och lov tackade hon ja. Det är en stor roll och mycket arbete.
– Stefan och de andra ungdomarna hittade jag genom provfilmningar. Det finns många bra unga skådespelare. Jag valde Stefan eftersom han har både en tjurighet och en sårbarhet som behövdes för rollen.
Happy End spelades in på 37 dagar. Därav var teamet fyra veckor på Gotland, resten i Gamla Filmstadens studior i Solna. Budgeten var på ca 12 miljoner kronor. Det är ett sammansvetsat produktionsteam bakom filmen.
– De allra flesta har jag arbetat med flera gånger tidigare, säger Christina Olofson. Det är en stor vinst att alla känner varandra och vet hur de andra arbetar.
– Jag är klippare, det är min utbildning, men nu har jag gjort film efter film ett bra tag och det är skönt att kunna lämna över klipparbetet till Stefan Sundlöf. Filmklippning kräver total koncentration och det gör regiarbete också.
– Inspelningen var vädermässigt tuff. Det var kallt och ofta oväder. Fördelen med Gotland är dock att ovädren blåser förbi ganska snabbt. Säger vädertjänsten att regnet ska sluta om tjugo minuter gör det oftast det också.
– Det var fantastiskt att filma på Gotska Sandön. Vi hade stor hjälp av Naturvårdsverket. Ön ligger långt ut till havs, det är ett stort företag att ta sig dit. För att kunna gå i land måste det ska blåsa från ett visst håll och inte för mycket. Men det ligger där som ett Atlantis. Vattnet har en annan färg, ljudet av vågorna är annorlunda. Det är en mycket speciell upplevelse.
Trots att inspelning och efterarbete sedan länge är avslutat, betraktar Christina Olofson ännu inte filmen som riktigt klar.
– Nu ska den möta sin publik. Poeten Paul Celan liknar konstskapandet vid att skicka ut flaskpost: man lämnar ifrån sig något och hoppas att få någonting tillbaka. Som regissör kan jag ha en viss uppfattning om vad jag gjort för film, men det är först när jag ser och möter publikens reaktioner som jag vet om det är rätt. En film blir inte färdig förrän den mött sin publik.